Det har hänt mycket i mitt liv sen jag skrev sist. Insikt är nog det ord som beskriver det senaste året bäst. Efter många år som 'enviskansjälv' person så kom jag äntligen till insikt att det inte funkade längre. Sedan i februari har jag ätit Citalopram och kämpat mig igenom långa perioder med ångest, panik och ändlöst mörker. Men ändå ett ljus där framme som jag ser som hopp, hopp om att en dag känna balans, lugn och glädje i min själ.
Hur hamnar man i en sådan här situation? Livet bygger på med händelser som gör att till slut blir vattnet för djupt för att näsan kan hållas över kanten. Det tar tid, många år och det smyger sig på en och blir en vardag som man tror är sann, en sann verklighet. Det är så lätt att lura sig själv... i morgon mår jag bättre... jag är nog bara lite trött nu... Men trötthet finns i allt från 'bommulsmolnigtvit't till 'sotigtjärigtsvart' och med den sista följer en apati och handlingsförlamning som känns lite som kvicksand.
Vad ska jag göra då för att ta mig vidare? För själv har jag kommit så långt som jag kan. Pillren har hjälpt mig med alla tankar som hade tagit över i mitt huvud. Jag var aldrig 'själv', jag kunde inte tänka en tanke, en mening till slut. Det fanns inte utrymme för det. En helt underbar känsla när det började finnas små tomrum i min hjärna, små bubblor av luft som spred sig och till slut faktiskt trängde ut alla högljudda tankar. Nu är min hjärna 'tyst' i den bemärkelsen att jag kan styra många tankar, jag kan skicka iväg jobbiga tankar när de dyker upp, jag kan känna av vad som är för jobbigt för mig nu och vad jag kan hantera. Men jag är dödligt trött, dödligt, dödligt trött...
Så nästa steg är samtal... Det är dax för det nu!
Lite tankar om mitt liv!
